Vem behöver länsstyrelsen?

Det frågade Carl-Johan Åberg (statssekreterare 1982-89, docent i nationalekonomi) i en artikel i Svenska Dagbladet igår. Bra att någon som själv har varit landshövding vågar ställa frågan.

Slutsatsen från Carl-Johan är att det sannolikt finns landshövdningar som 'kanske gillar att bo i stora residens och att ha representationskonton och privatchafför.'

Om frågan utreds kan det nog tänkas 'att det visar sig att det inte finns så många meningsfulla uppgifter kvar för länsstyrelserna att dessa inte ens i nedbantat skick kan motivera sin existens utan kanske får omvandlas till ett litet antal statliga regionkontor.'

Bra rytit tycker jag. Är det inte dags att öppna ögona och inse att landshövding och länsstyrelse tillhör forntiden. Det mesta kan skötas av ett kommunalt samordninsförbund (KSO) eller av landstinget. I väntan på storregionerna finns det all anledning att agera.

Frågan är alltså inte vem som blir landshövding efter Lorentz utan snarare om det inte är dags att avskaffa hela idén med kungens företrädare ute i länen.