Utan spaning ingen aning

Barnomsorgssituationen värre än jag trodde i Umeå. Upprörda föräldrar hör av sig och vittnar efter dagens nyhetsartikel i VK.

Det som upprör mig mest är dock okunskapen från politiken. Det kan inte vara ett okänt förhållande att fler söker barnomsorg än antalet tillgängliga platser. Jag försökte att få svar på den frågan på kommunfullmäktige i måndags. Dessvärre ansågs det vara allt för kort tid (7 dagar) att ta reda på om det finns barnomsorg att tillgå i tid eller ej i Umeå. Det är väl det som kallas kvalité i Sveriges "kvalitetskommun". Svaret får jag och umeborna först om en månad. Det borde gå att konstruera ett enkelt datasystem där kösituationen framgår dag för dag och område för område. Kanske något för en entreprenör att utveckla.

En förutsättning för att lösa problem som uppstår är att erkänna och känna till att de finns. Strutsmentaliteten har aldrig fungerat varken i politiken eller någon annanstans.

En annan fråga som Umeå-politikerna måste höras mer är ansvarsutredningen. Ska Västerbotten bli ett lydlän till Norrbotten med säte i Luleå? Min absoluta uppfattning är att det vore förödande för Västerbotten och för Umeås framtid.

Själv föredrar jag en större lösning där även Västernorrland och Jämtland ingår. Örnsköldsvik och Umeå ingår i samma arbetsmarknadsområde. Botniabanan kommer att innebära ännu tätare kontakter. Umeå Universitet tar över sjuksköterskeutbildningen i Ö-vik. Allt talar för att samarbetet ökar söderut.

Imorgon har kommunledningen ett extrainsatt frukostmöte om Ansvarsutredningen. (Inom parantes kan sägas att frukostmöten och lunchmöten blir allt vanligare eftersom almanackorna är fulla. Värsta sorten är lunchmöte utan lunch. Det brukar sluta med bulle till kaffet på eftermiddagen).