Sören Wibes sorti

Sören Wibe lämnar socialdemokraterna. Min förstämning är begränsad. Ja, ärligt talat bryr jag mig inte alls om detta. Enda anledningen att jag reagerar är tonen i Sören Wibes öppna avskedsbrev från socialdemokratiska partiet, som publiceras i DN idag den 16/4.

Wibes besvikelse är stor - uppenbarligen över att "hans" socialdemokrater inte visat sig vara så omnipontenta som Wibe trott. Eller om det möjligen är så, att Wibe tycker att svenska socialdemokrater inte behöver förhandla utan i stället ska besluta över resten av Europa. Eller kanske över resten av mänskligheten?

Naturligtvis har man rätt att ha synpunkter på beslut som fattats, i EU eller annorstädes. Min erfarenhet och fasta övertygelse är dock, att varhelst människor ska samverka, det må vara i familjen, i skolklassen, i arbetslaget, i kommunala nämnder, i riksdagen, i EU eller i FN, krävs en ärlig vilja att ge och ta. Kompromiss, kallas det. Jag tror på samarbete, jag tror på samverkan. Jag tror inte på isolering och självvalt utanförskap. Men så är jag också villig att kompromissa, för det bästa för de många.